En vanlig måndag i oktober...
4e dagen med ryggskott och jag sitter i soffan med kaffekopp i handen och varm vetekudde i ryggslutet. Läser en bok jag lånat på biblioteket, en bok som har växt medan sidorna har avverkats. Så kommer meningen; "Jag kommer hem till dig, säger hon. Ge mig bara lite tid att boka biljetten. I två veckor har du din mamma vid din sida."
Relationen mellan bokens kvinnliga huvudperson och hennes mamma är inte och har inte varit optimal men när mamma behövs som mest...då finns hon där.
Tårarna kommer utan förvarning, impulsen att hålla dem tillbaka och försöka svälja klumpen i halsen snabbt efter. Jag vill att min mamma ska vara här, att hon ska komma och göra allting bra. Ta hand om mig och bara ge kärlek och trygghet. Min mamma har funnits här. Under 32 år fanns hon nära men ändå så långt borta. Aldrig att hon kom och gjorde allting bra. Aldrig kärlek och trygghet. Bara rädsla och otrygghet.
Att aldrig ha känt sig älskad av den som gav en livet. Att aldrig ha känt sig älskad av den som skulle ge en mest av kärlek och trygghet. Att aldrig ha kunnat lita på den som man mest av allt skulle kunna lita på..... Det gör ont... En smärta som river i kroppen och som jag desperat försöker få undan. Det är kanske sant som det sägs; med åren läker såren. Men ärren förblir kvar, konstanta, djupa och fulare med tiden.
Det som kanske smärtar mest är att aldrig få en chans att reda upp, en chans att få förlåta, en chans att få höra att jag faktiskt var älskad bara att hon inte hade förmågan att visa det.
Men den chansen förvägrade hon mig. In i det sista. Jag försökte under vårt sista år tillsammans. Jag försökte locka fram det med kärlek, omvårdnad och ömhet under hennes svåra tid. Försökte göra hennes sista tid i livet så uthärdlig som möjligt. Ända fram till det sista andetaget höll jag hennes hand, klappade henne på kinden och vyssade lugnande. Men aldrig ett fint ord eller gest tillbaka. Bara ta och ta, men aldrig gav....
4e dagen med ryggskott och jag sitter i soffan med kaffekopp i handen och varm vetekudde i ryggslutet. Läser en bok jag lånat på biblioteket, en bok som har växt medan sidorna har avverkats. Så kommer meningen; "Jag kommer hem till dig, säger hon. Ge mig bara lite tid att boka biljetten. I två veckor har du din mamma vid din sida."
Relationen mellan bokens kvinnliga huvudperson och hennes mamma är inte och har inte varit optimal men när mamma behövs som mest...då finns hon där.
Tårarna kommer utan förvarning, impulsen att hålla dem tillbaka och försöka svälja klumpen i halsen snabbt efter. Jag vill att min mamma ska vara här, att hon ska komma och göra allting bra. Ta hand om mig och bara ge kärlek och trygghet. Min mamma har funnits här. Under 32 år fanns hon nära men ändå så långt borta. Aldrig att hon kom och gjorde allting bra. Aldrig kärlek och trygghet. Bara rädsla och otrygghet.
Att aldrig ha känt sig älskad av den som gav en livet. Att aldrig ha känt sig älskad av den som skulle ge en mest av kärlek och trygghet. Att aldrig ha kunnat lita på den som man mest av allt skulle kunna lita på..... Det gör ont... En smärta som river i kroppen och som jag desperat försöker få undan. Det är kanske sant som det sägs; med åren läker såren. Men ärren förblir kvar, konstanta, djupa och fulare med tiden.
Det som kanske smärtar mest är att aldrig få en chans att reda upp, en chans att få förlåta, en chans att få höra att jag faktiskt var älskad bara att hon inte hade förmågan att visa det.
Men den chansen förvägrade hon mig. In i det sista. Jag försökte under vårt sista år tillsammans. Jag försökte locka fram det med kärlek, omvårdnad och ömhet under hennes svåra tid. Försökte göra hennes sista tid i livet så uthärdlig som möjligt. Ända fram till det sista andetaget höll jag hennes hand, klappade henne på kinden och vyssade lugnande. Men aldrig ett fint ord eller gest tillbaka. Bara ta och ta, men aldrig gav....
Kommentarer
Skicka en kommentar