En vanlig måndag i oktober... 4e dagen med ryggskott och jag sitter i soffan med kaffekopp i handen och varm vetekudde i ryggslutet. Läser en bok jag lånat på biblioteket, en bok som har växt medan sidorna har avverkats. Så kommer meningen; "Jag kommer hem till dig, säger hon. Ge mig bara lite tid att boka biljetten. I två veckor har du din mamma vid din sida." Relationen mellan bokens kvinnliga huvudperson och hennes mamma är inte och har inte varit optimal men när mamma behövs som mest...då finns hon där. Tårarna kommer utan förvarning, impulsen att hålla dem tillbaka och försöka svälja klumpen i halsen snabbt efter. Jag vill att min mamma ska vara här, att hon ska komma och göra allting bra. Ta hand om mig och bara ge kärlek och trygghet. Min mamma har funnits här. Under 32 år fanns hon nära men ändå så långt borta. Aldrig att hon kom och gjorde allting bra. Aldrig kärlek och trygghet. Bara rädsla och otrygghet. Att aldrig ha känt sig älskad av den som gav en livet.