Igår, en torsdag i mitten av februari, var det omstart av PTSD-gruppen vid Danderyds sjukhus. För några månader sedan deltog jag vid detta första möte men sedan hann jag inte fortsätta under hösten pga att studierna tog all tid och ork. Nya tag nu under våren. Men det var tungt. Det är en informationsgrupp om PTSD så inga personliga upplevelser ska lyftas fram. Igår gick dem igenom definitionerna och kriterierna för PTSD. Bara det var jobbigt och väckte tankar och minnen. Jag hoppas att jag kommer att orka fortsätta, tanken är att jag nu under våren även ska starta traumaterapin och informationsgruppen ska göra mig mer förberedd.
Ett nytt grupparbete/case i den för terminen sista kursen. Kursansvarig delade upp oss efter klasslistan och jag hamnade med bl.a K. Inte optimalt efter min ilska och frustration senaste tiden mot honom. Men nu var vi i samma grupp.... Jag tyckte att vi skulle dela upp de olika områdena mellan oss, vi hade chans att påverka betyget individuellt efter ambitionsnivå och jag ville inte dras ner av honom. Herregud, människan har ingen verklighetsförankring! Påstår sig ha högre ambitionsnivå än mig och den tredje gruppmedlemmen vilket är skrattretande med tanke på att allt han åstadkommer är att klänga på andra och be dem göra uppgifterna åt honom. Ja, ok, ambitionen att lyckas är väl hög hos honom men inte att lära sig och tillgodogöra sig utbildningen utan bara att godkännas. Dit kan man ju nå på olika sätt, i gymnasiet swishade han andra för att de skulle göra hans uppgifter och de vill han gärna göra nu med. Har förklarat för honom att det här inte funkar som gymnasiet, han behöver ta